Bort från Mörkret
Jag tar ytterligare ett steg in i mörkret, ett till och ett till. Under mina bara fötter känner jag det ohyvlade träet som skrapas ömt mot mina fötter. Dörren, som jag för ett långt tag sedan klev in igenom, syns inte längre till. Det är helt tyst omkring mig, men lyssnar man tillräckligt noga hör man ett dovt snörvlande ovanför mina darrande läppar. Det här är slutet tänker jag. Härifrån finns det ingen återvändo. Nu är det slut. Jag har alltid varit den som letat efter ljuset. Fragilt sökande efter något större, efter något som skulle kunna rädda mig. Utanför dörren fanns det jag hade sökt. Utanför dörren fann jag Gud. Hur hamnade jag tillbaka i mörkret? hur hamnade jag här, vandrande bort från honom? Jag stänger mina ögonlock och ber en tyst, nästintill obefintlig, bön. "Det finns inte mycket kvar av mig nu. Inte mycket kvar för dig att älska, men jag ropar till dig HERRE. Ta min hand och led mig genom mörkret, låt ditt ansiktes ljus få lysa över mig. Jesus, jag ber dig, låt mig få vara i din närhet igen." Inget. Tomt. Hade min herre övergivit mig? Ville han inte längre ha med mig att göra då jag vandrat ifrån honom? Tyst och motvilligt, med ögonlocken fortfarande stängda, satte jag mig ned på det skrovliga golvet. Flisorna skärde sig in i huden och jag kvävde en tyst bävan. Där satt jag tills det inte fanns några tårar kvar att gråta och tills själen kändes urholkad, först då öppnade jag ögonen. Till min förvåning såg jag en stimma ljus längs med mitt lår. Jag vände på huvudet och såg en dörr på glänt, en dörr som väntade på att jag skulle trycka med handtaget och ta ett steg in i ljuset, bort från mörkret.
Kommentarer
Trackback
