Resan till...
Klockan är 04.59 och jag stänger ytterdörren bakom mig. Sedan krånglar jag mig bort mot bilen tillsammans med mina väskor, trött men förväntansfull. Bilfärden tar femton minuter sedan står jag utanför hennes port, vi är redo, redo att åka på semester.
Tystaden lägger sig inte förens 45 minuter senare när vi kliver ur bilen på Landvetter flygplats. Det regnar och skyndar oss in till skyddet av ett tak. Pengar växlas i sista minut, sedan är tiden slut. Checka in bagaget, genom passkontrollen och sedan en andpaus på ett fik. I samma svep tar även aspartamstrejken slut, men ändå med lätta hjärtan tar vi ett varv i butikerna.
En stressad och panikslagen Filippa sitter på planet, boardingen är avslutad och det sista förbereds för take-off. Nej, säger hon. Nej, så kan du inte göra. Flygräddsla? Semesterängslan? Äventyrsfobi? Tänk om. Paniken sprider sig mer och mer, för tänk om jag inte kommer hinna lägga upp bilden på instagram innan flygplanspersonalen säger till. Smärtfritt tar vi oss ur situationen och lämnar landet. Bilden blir en succé.
Jag ser något... vitt! MOLN. Jag ser något...fluffigt! MOLN. Jag ser något... fuktigt! MOLN. En lång flygtur med alltifrån matte & biologi till stolsradsspekuleringar & bortblåsta high-fives.
En klapp till vänster om mig väcker mitt intresse, vi har precis landat och Filippa sitter beredd, när ska vi applodera? Uppjagad som jag blir klappar jag fragilt, tillslut stämmer resten av plannet in. Hopp av och frammåt marsch. På vägen möts vi av förrvirrande spanska meningar som tillslut formas till uppfattbara ord. Medan Filippa letar rätt på vägen finner jag en ny vänskap. När man var mindre och reste med resebolag fann man sina vänner på ett sätt eller ett annat, ofta inkluderade detta vistelser hos KIDS-klubben. Klubben blev ersatt av en korridor, men vänskapen var äkta. Detta även fast den var avslutad lika snabbt som den börjat.
En tur till rummet, en bit att äta och ett dopp i poolen senare var vi redo för en uppgörelse. Vem har dagens bäsa lungkapacitet? Fram och tillbaka, upp och ner ur vattnet. Tillslut hade vi en vinnare. Vinnarna var vi båda två, vi hade varandra, vi hade solen och vi hade en hel semester framför oss.
Bort från Mörkret
Jag tar ytterligare ett steg in i mörkret, ett till och ett till. Under mina bara fötter känner jag det ohyvlade träet som skrapas ömt mot mina fötter. Dörren, som jag för ett långt tag sedan klev in igenom, syns inte längre till. Det är helt tyst omkring mig, men lyssnar man tillräckligt noga hör man ett dovt snörvlande ovanför mina darrande läppar. Det här är slutet tänker jag. Härifrån finns det ingen återvändo. Nu är det slut. Jag har alltid varit den som letat efter ljuset. Fragilt sökande efter något större, efter något som skulle kunna rädda mig. Utanför dörren fanns det jag hade sökt. Utanför dörren fann jag Gud. Hur hamnade jag tillbaka i mörkret? hur hamnade jag här, vandrande bort från honom? Jag stänger mina ögonlock och ber en tyst, nästintill obefintlig, bön. "Det finns inte mycket kvar av mig nu. Inte mycket kvar för dig att älska, men jag ropar till dig HERRE. Ta min hand och led mig genom mörkret, låt ditt ansiktes ljus få lysa över mig. Jesus, jag ber dig, låt mig få vara i din närhet igen." Inget. Tomt. Hade min herre övergivit mig? Ville han inte längre ha med mig att göra då jag vandrat ifrån honom? Tyst och motvilligt, med ögonlocken fortfarande stängda, satte jag mig ned på det skrovliga golvet. Flisorna skärde sig in i huden och jag kvävde en tyst bävan. Där satt jag tills det inte fanns några tårar kvar att gråta och tills själen kändes urholkad, först då öppnade jag ögonen. Till min förvåning såg jag en stimma ljus längs med mitt lår. Jag vände på huvudet och såg en dörr på glänt, en dörr som väntade på att jag skulle trycka med handtaget och ta ett steg in i ljuset, bort från mörkret.
